Första rundan idag post Stockholm Marathon och bihåleinflammation. Kan bara sammanfatta det med ordet WOW. Eller kanske Holy Fuck. Först benen. Muskelsmärtan jag kände i vaderna och upp i låren var inte att leka med. Det var som om krampen satt kvar efter maran. Är det verkligen möjligt? Som om muskelfästena också hade blivit förkortade. Varenda steg gjorde ont. Det var som att springa i cement eller sirap. Och så värmen. Efter ungefär 4 km började huvudet koka och jag blev illamående. Värme och jag har aldrig varit en bra kombo så jag stannade till vid Hornsbergstrand och stoppade ner skallen i vattnet för att försöka få ordning på termostaten. Fattar inte hur det kunde vara så tungt. Efter 5 km kändes det som efter 3 mil på maraton. Till min irritation var min man, som kutade med, tämligen oberörd trots att han inte har tränat i närheten så mycket som jag i år. Belöningen kom efter 8,6 km i form av en rejäl endorfin- och lyckokick. Trots uppförsbacken otroligt skönt att vara igång igen!

Efteråt. Trött men glad!