Det kan ju bli lite ensamt ibland författaryrket, därför har jag livat upp min tillvaro med den här jobbkompisen som håller mig sällskap och sitter på andra sidan skrivbordet. Han säger inte så mycket men jag fick en klapp i ryggen i morse efter att ha skrivit klart ett kapitel tidigt som tusan. Tack E.T. Det värmde. Nu bara 16 sidor kvar innan deadline på måndag…

Utöver jobbkompisar är mysfaktor en viktig grej i skrivarlyan. Gott te, skorpor som bakats av en finfin mamma, musik i lurarna och mysig belysning kan vara en bra grej när man ska skriva länge och mycket. Jag väntar aldrig på inspiration by the way, bara sätter mig ner och börjar jobba. Min teori är att den aldrig kommer om man väntar på den men om man däremot sätter i gång och arbetar så brukar inspirationen dyka upp när man minst anar det.