MARATHONMIA OCH SEAN BANAN TOG MIG I MÅL

Vet inte riktigt var jag ska börja någonstans. Mitt tredje maraton var så omtumlande och annorlunda att jag fortfarande befinner mig i något slags chocktillstånd. Som några av er vet så har jag brottats med ett knä som inte vill vara med i 18 månader. Jag har rehabat, jag har försökt få ordning på det på alla möjliga sätt men ändå så har problemen kvarstått i viss mån. Med andra ord har jag inte kunnat träna som inför ett maraton och mitt första långpass var för två veckor sedan för att testa knäet på 2 mil. Alltså en jättebra idé att kuta maraton under dessa förutsättningar. NOT. Eller för att tala klartext: DON´T TRY THIS AT HOME KIDS.

2013-06-01 09.27.55-1

Jag var nervösare än vanligt på tävlingsdagen igår. Min första mara på två år och med en oro över att knäet inte skulle hålla hela vägen. Kände mig mentalt mycket taggad men fysiskt oförberedd. Kort och gott kändes det skitläskigt. Samtidigt underbart att befinna sig på Östermalms IP och insupa maratonkänslan. Människorna och förväntan i luften. Helikoptrarna som svävade över oss, bajamajor och sista förberedelserna. Speakern som fick oss alla i stämning. Ja, det kändes helt jävla underbart. Min målsättning var helt enkelt att ta mig runt banan och komma i mål, att inte behöva bryta pga knäet och att helst göra det på under 5 timmar.

Först kände jag mig lite så här.
2013-06-01 11.19.28

Och sen lite så här.
2013-06-01 11.52.12-2

Jag bad till träningsguden och mitt knä att vara på min sida.
2013-06-01 11.38.57-1
2013-06-01 11.59.47

Så gick starten och jag var igång. Rädd och förväntansfull på samma gång. Jag fick inte igång min garmin förrän efter 15 minuter så jag hade ingen aning om i vilken fart jag sprang. Det kändes bra i början och när jag väl fick igång den så såg jag att jag kutade i mellan 5.45-6.00-tempo vilket jag tyckte var bra. Min strategi var att pinna på inledningsvis eftersom jag inte visste vad som skulle hända efter 2 mil. Det tog ungefär en halv sekund så var min tävlingsrobothjärna igång och hade glömt alla målsättningar om att bara ta mig runt banan. Jag tog sikte på en 4.15-farthållare och tyckte att jag åtminstone kunde leka med tanken att få haka på den genom loppet. För tänk om. Tänk om jag skulle kunna ta mig i mål på ungefär samma tid som för två år sedan? Någonstans runt 4.13?
Så jag lubbade på i så högt tempo jag vågade och tog första 5 km på under 30 minuter. Jag kände mig stabil men samtidigt pendlade jag i skallen mellan att säga till mig själv att jag inte hade någon brådska för att i nästa känna mig hetsad att inte tappa tempo. Jag visste att många vänner och min kära familj väntade på olika platser samt att min vän och coach MarathonMia skulle stå på Djurgården (min värsta del på loppet alltid) och haka på mig en mil för att peppa mig igenom den jobbigaste biten. Inte kunde jag i min vildaste fantasi drömma om hur illa det skulle bli.

Så, alldeles i början på andra varvet, vid tv-huset och 17 km så började jag ana oråd. Det kändes inte bra. Det var inte knäet som orsakade problemen utan något annat som jag inte kunde sätta fingret på. Hela kroppen kändes sänkt och tung plötsligt och när jag passerade Berwaldhallen så var det som om det small till i kroppen med en tvärnit. Det var så fruktansvärt tungt att det inte kändes som om jag kunde röra mig en meter framåt. Benen och kroppen var som trögflytande sirap och bara skrek att den inte ville eller orkade mer. Och till min egen stora förvåning så slutade jag att springa och började gå. Jag. Gå. På ett lopp. På ett maraton! Jag som alltid sagt att så länge jag har två ben som inte är brutna så springer jag när jag tävlar. Det är en löpartävlingen ingen jävla gåtävling. Och här gick jag och kände mig chockad och besviken på mig själv. Vad var det som hände? Det kunde inte vara sant. Jag hade en viss känning i knäet men det var definitivt inte det som var problemet. Vid tekniska museet tvingade jag igång maskineriet och började röra mig i någon slags patetisk jogg upp förbi borgen och ner längs gärdet. En ny tanke dök upp i huvudet.
Jag bryter.
Det här går inte.
Om det känns så här nu.
Hur i helvete ska jag kunna springa mer än lika mycket till?
Inga mantran fungerade.
Jag ville bara hem. Att smärtan skulle försvinna och att någon skulle ta mig bort därifrån.
Messade Mia att jag gått in i väggen och att det var brytläge. Hon messade tillbaka att hon var på väg för att möta mig och vid Manilla nu.
Plötsligt så dök min bror Måns upp längs kanten. Jag började gå och jag sa som det var. Att jag funderade på att bryta. Han undrade om det var knäet men jag var tvungen att erkänna att det inte var det som var problemet. Att kroppen helt enkelt inte ville mer och att benen var slut. Men jag kunde inte fatta beslutet att bryta. Jag velade fram och tillbaka. Babblade på i lösryckta meningar till Måns som antagligen inte fattade så mycket av mitt mumlande. Jag hade ju lovat mig själv att bryta om knäet slutade fungera men inte annars. Och hur fan skulle jag kunna motivera att bryta då? Jag kanske måste fortsätta springa för att se vad som hände med knäet? Måns började springa med mig lite, i sin kavaj och jag mycket långsamt efter. Varje steg gjorde ont. Varje steg kändes som om jag hade hundra kilo cement i dom. Jag kände mig svag och som jag knappt kunde svara på tilltal.
Underbara Mia dök upp vid 23 km och där släppte Måns taget.
Underbara Mia ville inte lyssna till att jag skulle bryta så länge knäet var okej.
Underbara Mia peppade sin självömkande adept och tvingade mig framåt. Hon godtog inga ursäkter om att det gjorde ont och var jobbigt.
”DET ÄR KLART ATT DET ÄR JOBBIGT DET ÄR DJURGÅRDEN MOA! DJURGÅRDEN ÄR ALLTID JOBBIGT! DU HATAR DJURGÅRDEN! HAR DU GLÖMT DET?! DET ÄR ETT MARATON MOA OCH DET ÄR SÅ HÄR DET KÄNNS!”
Jag surade men sprang efter Mia. Hon kunde ju inte ha en susning om hur det kändes tänkte jag. Hon kunde inte fatta hur plågsamt det var och att detta inte liknande någon tidigare mara. Men ändå sprang jag efter. Hon beordrade mig att dricka på rätt ställe och hon sa när jag fick gå och när jag måste fortsätta springa. Vid några tillfällen försökte jag gå och då skrek hon (vänligt men bestämt) ”GÅR VI HÄR?! NEJ VI GÅR INTE HÄR MOA! VI SPRINGER FÖR VI ÄR MARATONLÖPARE OCH VI SPRINGER I ULTRATEMPO, TILL NÄSTA VATTENKONTROLL, TILL BANANERNA! SÅJA FRAMÅT!”

Hur hon orkade baxa detta tröstlösa köttpaket av smärta och förtvivlan fattar jag inte och är ett mirakel men det gjorde hon. Med ömsom pepp och ömsom bestämdhet så manade hon på mig framåt.
Jag var inte bara fysiskt knäckt utan också psykiskt knäckt. Jag var knäckt över min egen inställning. Aldrig tidigare har jag sprungit ett lopp och ens funderat på att bryta. Men nu var motivationen borta. Och jag kände mig värdelös. Värdelös som gick. Värdelös som ville bryta. Värdelös som såg farthållarna försvinna bort i horisonten med mina tider. 4.15. 4.30, ja, snart var det bara en tidsfråga innan 5.00 eller 5.30 sprang förbi mig.

”SÅJA SNART ÄR VI UTE BLAND FOLK!”

Mia har en fantastisk förmåga att skämta med folk, kasta dråpliga kommentarer runt sig med kärlek och tjoa som ingen annan kan. Hon är en sann glädjespridare som inte bara peppade mig utan varenda kotte som sprang med oss eller om oss eller som vi sprang förbi. Med en dåres envishet och en ängels hjärta så lyckades hon vända min negativa jag-bryter-loppet-spiral och tog mig bit för bit framåt. Utanför Skansen började vi få grepp om vad en del av problemet var. Mina ben, lår och vader, var bokstavligen hårda som cement och fulla med mjölksyra som gjorde det svårt att springa. Stenhårda stockar fulla av smärta som var så stela och hårda att det knappt gick att ta sig framåt. En del av det berodde på att jag gick ut för hårt första 17 km och en del var att jag helt enkelt inte hade maratonträning med långpass i ryggen. Min kropp och mina ben var inte förberedda för vad jag utsatte den för (och nej det hjälper inte som jag trodde att jag kirrat 2 maratonlopp tidigare och 3 ultramaratonlopp). Mia tog tag och masserade mina lår och vader ungefär varannan kilometer och det började hjälpa. Det fick liv i cirkulationen och tog mig framåt mer och mer utan att jag behövde gå.

När vi passerade 31 km på Södermälarstrand släppte en mental spärr och jag kunde se att det kanske skulle gå trots allt. Att det var en hanterbar mängd kvar. Att jag trots allt kanske skulle klara det.
Mia fortsatte peppa och massera mina ben och vid Norr Mälarstrand stod min man Tomas, min son Max, hans flickvän och min bonusdotter och väntade med kramar och pussar och hejarrop. Mia gav mig en sista massage och fick sen kliva av för hennes träningsrunda var slut och hennes hälsporre tillät max 1 mil. Hon lovade att möta upp mig vid Odenplan med ny massage och att vi där skulle promenera tillsammans i mål.
Det gav mig hopp att orka vidare själv. Min kära familj gav mig styrka och jag gav mig fan på att palla springa vidare. Jag satte lurarna i öronen och jag drog i gång Sean Banan och Copabanana på högsta volym. Den monotona knasmusiken bar mig framåt och jag körde den om och om på repeat. Trots att jag blev omsprungen av 5-timmars-farthållaren höll jag ihop och fokuserade bara på att ta mig fram till Odenplan. Där skulle mina stenhårda smärtstockar till ben få massage. Där skulle jag få vila. Där skulle jag få gå med världens bästa Mia. Jag skulle ta mig i mål.
Mina föräldrar väntade på Torsgatan med ännu mer heja och ropade att dom skulle cykla till Stadion för att ta emot mig i mål. Och då kände jag för första gången på riktigt att det faktiskt skulle bli så. Även om mitt knä skulle lägga av så skulle jag kunna krypa fram längs Odengatan och ta mig in under 6 timmar.
Jag vet inte om det var massagen eller iprenen som jag tryckte i mig vid Statshuset men på Torsgatan hade jag börjat komma in i en stabil (om än långsam) löpfart som tog mig framåt och jag kände inte längre samma behov av att gå.

Vid Odenplan väntade inte bara Mia utan också Silvio (Mias sambo och min sjukgymnast). Silvio gav mina lår och vader en grym omgång med massageolja och lyckades banka liv i dom. Och jag kände att här skulle det inte promeneras något mer. Här skulle det springas in på Stadion. Jag beordrade Mia att inte kuta en meter till med sin hälsporre och jag återgick till Sean Banan och Odengatan och blickade fram mot 4 mils-skylten och ungefär där någonstans sprang jag med ett leende på läpparna som bara blev bredare och bredare.
Måns väntade lite förvånad över min glada min (och över att jag överhuvudtaget tagit mig fram dit) vid Sturegatan och hejade mig fram.

2013-06-01 17.14.33
2013-06-01 17.14.19

Jag har nog aldrig känt mig så lycklig som när jag sprang in på Stadion med Sean Banan i öronen och min sämsta maraton-tid någonsin: 5.04. Jag gjorde det! Jag tog mig runt och genom skärselden och jag sprang Stockholm Marathon för tredje gången och för sista gången (hade jag lovat mig själv många gånger under banan).
Jag frös och jag grät när Måns kom ner på målområdet på Stadion och kramade om mig och jag hade ont och var lycklig på samma gång.
Jag messade bild på mig själv med medaljen till Mia och tackade henne för att hjälpt mig och visat mig att det man tror är omöjligt ena stunden faktiskt kan vara möjligt! Nu vet jag verkligen att det är sant. När det är som mörkast. När det gör som ondast. När man tappat hoppet. Då går det att komma igen. Det går att komma igenom helvetesväggen från helvetet och ut på andra sidan. Det går.

Fin bror som var med mig hela vägen.
2013-06-01 19.09.28

Trötta men glada ben blir av med chippet. Kanske bästa ögonblicket näst efter att springa in på Stadion.
2013-06-01 17.26.10

Jag blev upphämtad på moppen av min älskade man och hemma hade min son Max och hans flickvän Madeleine gjort om badrummet till ett spa med tända ljus, varmt te och tofflor och mjuk morgonrock åt en halvdöd maratonlöperska.

Och hur gick det med knäet då? Det märkligaste av allt är att varenda muskel i kroppen gör ont just nu, i synnerhet benen, men knäet, har aldrig mått bättre. Var det alltså en mara från helvetet som skulle rehaba det tillbaka?

Och döm om min förvåning när jag för ett par timmar sedan gick in på Stockholm Marathons hemsida och anmälde mig till nästa års mara. Stockholm Marathon 2014. För jag antar att det är så att jag inte kommer ger mig förrän jag tar den på sub 4. Nu jävlar alltså!

(Följ mig om ni vill här, jag kommer att blogga om min maratonträning mot sub 4 och om mitt skrivande)

TACK ALLA VÄNNER, FAMILJ OCH UNDERBARA KÄMPAR OCH BLOGGVÄNNER SOM JAG TRÄFFADE PÅ VÄGEN OCH SOM PEPPADE! NI hjälpte mig i mål varenda en av er.


SEAN BANAN OCH MARATHONMIA I LOVE YOU FOREVER!

2013-06-01 19.14.21

28 svar på ”MARATHONMIA OCH SEAN BANAN TOG MIG I MÅL

  1. Grymt Moa!!! Tårarna sprutar som vanligt när du beskriver dina lopp. Det känns nästan som att man springer bredvid dig! ❤
    Fantastiskt starkt att inte ge upp utan att ta dig i mål! Grattis!!!

  2. Vilken lycka! Fantastiskt! Suuuuperinspirerande!

    Tårarna rinner ner för kinderna när jag läser din beskrivning. (Känns liiiite jobbigt att sitta och grina på bussen och jag gissar att dagen får spenderas utan maskara, men det får det va värt.)

    Allra största GRATTIS till dig Moa!

    Jag följer din väg mot nästa års maraton!

  3. Du är grym. Jag ska springa Båstad maraton om drygt tre veckor. har inte många långpass i benen, har ingen som hejjar på mig av familh o vänner MEN jag ska klara det ändå.

    Grattis Moa

  4. Snyggt jobbat. Men värktabletten är inget vi löpare borde syssla med under lopp.

  5. UNDERBART och FANTASTISKT Moa! Jag fick följa dig lite genom Mia. Vilken makalös prestation! Man kan vad man vill och allt är möjligt! Det omöjliga, tar bara lite längre tid! Kram och Stort Grattis!

  6. Att MarathonMia är fantastisk som peppare – det har jag förstått (fick lite hjälp på Lidingö en gång). Men Sean Banan i öronen hade nog fått mig att bryta :-) Klart du kommer under 4 timmar nästa år nu när du chock-botat knäet. Tack för härlig berättelse och grattis till fantastisk prestation. För det är som Mia skrev – det är väl ingen större bedrift att springa maran när man tränat ordentligt. Det är när man inte kunnat göra det som det krävs järnvilja.

  7. Grattis Moa! Grymt bra jobbat! Stod och hejade på dig vid Karlavägen. Imponerande! Respekt!

  8. En härlig läsning som vanligt.
    Tänkte kommentera ”för sista gången” men det hann jag ju inte för du har ju redan anmält dig till nästa års Mara.
    Brukar vara så, man börjar fundera på nästa gång, då ska jag göra det bättre, innan värken och blåsorna ens har börjat försvinna.

  9. Grattis Moa! Du är så inspirerande att jag blir sugen på att springa den där jädra maran igen. Som vanligt är du världsbäst på att berätta så att det känns som om man är med dig i loppet.
    Bra kämpat!!!

  10. TUSEN MILJARDER TACK KÄRA BLOGGVÄNNER!!! Jag blir så himla RÖRD och mycket GLAD över era fantastiskt fina kommentarer och grattis! Hoppas ni vill hänga med min fortsatta träningsresa i livet. Återigen: VARMT TACK FRÅN RÖRD MOA <3

  11. Tack Anna! Det är sant att man inte bör syssla med värktabletter när man springer och ingenting att rekommendera. Men i mitt läge så valde jag ändå att göra det pga av smärtan och jag ville heller inte mörka det här på bloggen utan vara öppen med det trots att det kanske inte är det man bör göra.

  12. Och sist men inte minst! GRATTIS ALLA NI SOM SPRANG MARAN! På alla möjliga olika tider och med alla möjliga olika maror. HURRA FÖR ER! Personligen tycker jag egentligen att man är vinnare om man vågar ställa sig på startlinjen:) Så kom igen ni som tvekar, det är ett fantastiskt lopp (jag hoppas inte att jag avskräckte er alltför mycket, hehe:)!

  13. Tack Diana! Och STORT grattis till DIG! VILKET MAKALÖST LOPP DU SPRANG! Vilken tid! Är grymt imponerad!
    Kram!

  14. Så underbart kul att läsa att det gick bra och att knät faktiskt höll. Jag pratade lite kort med dig ute på Djurgården (sa bland annat att jag hängt med i bloggen). I mål kom jag och var egentligen grymt besviken över tiden. Men med lite perspektiv så är det ju en ännu större seger att verkligen slutföra när allt känns helt oöverstigligt. Självklart står jag där på Lidingövägen nästa år igen…

  15. Jag följde dig från Djurgården, och hörde när Marathon-Mia släppte dig för att sen möta dig vid Odenplan. Ryggade dig sen ett tag. Du kom in några sekunder före mig i mål. :-)

  16. Åh fantastiskt att läsa. Och åh vad roligt att få läsa om din väg till nästa maraton. Helt otroligt häftigt att du tog dig igenom! Hurra och massa grattis!

  17. Grattis till målgång Christina! Och kul att du hejade! Bra att du känner dig stolt över din prestation, som någon sa till mig när jag gnällde lite över tiden ”det är inte så många som kan springa ett helt maraton”. Word på det och vi ses på Lidingövägen!

  18. Åååh, vad härligt att läsa att du tog dig i mål, vilket lopp du gjorde! Och vilket positivt besked om knäet! Själv stod jag på öronen i Prag (men fullföljde, har man betalat så har man!) och ska nu rotfylla en framtand, men det är ju inget som kräver flera månaders rehab, tack o lov…:-) Nu ser jag verkligen fram emot fortsatta positiva rapporter, du grejar ditt sub-4-lopp, lovar! Kram!

  19. Tusen tack Lomma-Eva! Fy tusan vad läskigt med tanden! Mycket imponerad att du ändå fullföljde. Säger en del om oss envisa maratonlöpare. Tack och kram!

  20. För första gången måste jag ge en kommentar på en blogg någonsin. För tårarna rinner. Har själv problem med gammalt diskbråck. Det spökar med olika symtom och just nu knäproblem. Det knäpper knävecket och moler runt om. Men jag kämpar på. Och nu fick jag ny kämparlust tack vare dig. Tänk om jag också skulle klara en mara! Lycka till 2014!

  21. Hej Lina! Tusen tack för ditt inlägg och vad glad jag blir att jag inspirerar dig till att kämpa vidare! Vet hur tufft det är men ge inte upp – jag hejar på dig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *