Halloj igen kära bloggläsare!

Det går tid mellan inläggen vilket beror på att jag har för mycket att göra. Vill hinna med så mycket men dygnen räcker liksom inte riktigt till just nu. Som frilansare finns det många fördelar men en av nackdelarna är att det vissa månader är för mycket att göra och andra för lite. Därför kan det kännas svårt att säga nej till uppdrag trots att man redan har mycket att göra eftersom man inte vet hur det ser ut om några veckor. Så där befinner jag mig just nu. Jag är också i full gång med min nya bok som kommer i vår och har fått tillbaka manuset efter feedback från förläggare och redaktör. Det känns bra och jag längtar efter att få gå in helt i min skrivbubbla om en dryg vecka då jag åker iväg för att bara jobba med den.

I torsdags undrade en kompis som blivit sjuk om jag ville ta hennes startplats i Stockholm Halvmaraton, efter en viss tvekan tackade jag ja. Jag har inte löptränat lika mycket som tidigare på sistone, istället har det blivit en hel del ridning, så ja, att kasta mig ut i en halvmara kändes lite läskigt. Samtidigt kände jag att det var en lite för rolig chans för att tacka nej. Jag älskar ju att kuta lopp.

Jag inledde lördagen med ett ridpass på förmiddagen (inte världens bästa uppladdning för ett par ben som snart ska springa 2,1 mil, rekommenderas ej), sushi, massa vatten och en chokladmuffins och sen bar det av till start.

Vädret var fantastiskt och jag njöt i fulla drag av tävlingsstämningen vid Norrbro och runt hela Stockholm full av härlig publik. Jag hade inga krav på mig själv utan tanken var att bara ta mig runt och se det som ett träningspass. När startskottet väl hade gått så gick så klart tävlingshjärnan i gång ändå. Första 3-4 km kändes bra och jag kände mig stark men efter 5-6 km blev det tyngre och magen började krångla runt 11 km. Stopp på bajamaja med rännskita (pardon my french) och krampkänning. MarathonMia gjorde mig sällskap och tack vare hennes prat gick milen ganska snabbt trots att det bitvis var tungt i det vackra men ganska varma vädret. Plötsligt stod det 16-17 km på skyltarna och vittring på målgång.

En riktig jumbotid på 2,22 kom jag i mål på (för två år sedan sprang jag på 1,59) men konstigt nog så kände jag mig inte besviken utan bara glad och lycklig över att ha sprungit, njutit av tävlingen, känslan av att ta ut min kropp så det verkligen känns och att vara tillbaka på löparbanan. Känner mig triggad och peppad att fortsätta och gick i morse in och anmälde mig till Hälsselbyloppet 13 oktober. Då jäklar, då ska det gå snabbare! Ser fram emot att kuta ett lopp som inte är så förbannat långt utan där man kan kruta på ordentligt under en kortare distans.

Nästa vecka ska jag till Kristinehamns Bibliotek och hålla författarföredrag, jag hoppas träffa några av er där!