När alla andra är på glamorös bokmässa i Göteborg så har jag min egna lilla skrivmässa i Visby. För en dryg vecka sedan stod jag i Kristinehamn och berättade om hur kul det är att skriva böcker. Denna vecka är jag inte lika övertygad. Jag har manglat bok i dagarna sju snart. Flyttat bokstäver och kommatecken, slaktat kapitel, skrivit till text och tagit bort text. Sakta men säkert maler jag mig igenom den andra bearbetningen av min nya roman Hon hette Jennie. Jag har heller inte pratat med en kotte på flera dagar (förutom när jag typ tackar för växeln på Coop) och har en väldigt bisarr, kraxande och hes röst de korta stunder den används.

En av de svåraste bitarna med den fasen som jag befinner mig i nu är att jag är väldigt kritiskt och tycker att det mesta jag skrivit är skit. Förhoppningsvis är det inte bara skit och jag försöker följa mitt eget råd att bara fortsätta framåt, inte grubbla för mycket utan jobba på mot slutet. Det kommer att bli ytterligare några bearbetningsrundor innan jag är klar så det finns tid att fixa till saker innan tryck.

Och här bevis på en glamorös författarlunch på min skrivarmässa!

Nog gnällt.

Gotland är fantastiskt vackert i september!

Vart man än tittar är det magiska vyer som jag kommer att kunna leva på i flera månader. Även om jag har tappat rösten så är det en verklig lyx att få gå in i min roman på det här sättet, koppla bort världen och vara mina karaktärer och i berättelsen.

Varje dag försöker jag ta en promenad eller springtur för att komma ut och få in luft i lungorna, sol i ansiktet och se lite folk och hav.

Och så här domedagsaktigt såg det ut från mitt fönster när jag satt och jobbade under kvällen.

Förhoppningsvis blir det en bok den här gången också.