Hej kära bloggläsare!
Beklagar dålig uppdatering just nu. Beror helt enkelt på att väldigt mycket tid går åt till att jobba och skriva klart min nya vuxenroman parallellt. Om tolv dagar har jag deadline. Jag är verkligen inne i slutfasen nu och det är spännande och svårt på samma gång. Jag får ofta väldigt bråttom när jag skriver slutet och försöker denna gång att ta det lite lugnare. Får se om jag lyckas.
Och här en bild på min skrivkofta som gjort lång och trogen tjänst. Än får den hänga med ett litet tag.
Att vara så här långt in i skrivprocessen på en ny roman är en en dubbel känsla. Å ena sidan vill jag bara bli klar, å andra sidan har jag nu lärt känna mina karaktärer och min historia så bra att jag vill vara kvar i min ”nya” värld och hänga med mina nya bokkompisar. Som sagt. En dubbel känsla. Detta gäller även en annan del av författarskapet nämligen recensioner. Det är sällan en recension endast är positiv utan det brukar vara både ris och ris. I helgen fick jag en sådan som var mestadels positiv i Svenska Dagbladet. Här är den om ni vill läsa.
Moa Herngrens ”Homecoming queen” är både en psykologisk thriller och underhållande highschool-roman. En bladvändare, men obalanserad.
När Moa Herngren skriver sin första roman för ungdomar tar hon sig an ett tema som jag känner igen också från hennes vuxenböcker: att försöka passa in, att svälja och stå ut för att inte göra omvärlden besviken. Och hon gör det i underhållande bladvändarförpackning, det är svårt att lägga ifrån sig ”Homecoming queen” innan den är utläst.
I centrum står 16-åriga My, som precis landat i USA för ett år som utbytesstudent. Hennes föräldrar har tagit ett lån för att finansiera hennes resa. De tänker sig att resan kommer att bli utvecklande och oförglömlig för My. Och så var de ju själva i New York som unga, och det var fantastiskt. Det är klart att deras dotter ska få den här chansen nu när hon ber om det!
Men för My blir den här resan inte speciellt fantastisk. I stället för i New York hamnar hon på landsbygden i Missouri, hos en halvgalen kvinna som heter Rhonda. Rhonda deklarerar kvickt att My måste kalla henne för ”Mom” nu, och att de ska bli bästa vänner. Dessutom ser hon det som sitt uppdrag att rädda My från Djävulen, och leda henne till frälsning. På punkt efter punkt krockar Mys nya vardag mot den hon är van vid. Bort med alla kompisfikor, tryggheten i familjen, Facebook i mobilen och välbekanta Stockholmsmiljöer. In med vanvårdade hundar, obekant landsbygd, djupt rotad rasism och kyrkokörer. My mår inte speciellt bra av det. Alls. Och väljer att inte säga det till någon. Att bita ihop, försöka anpassa sig och le så glatt hon kan.
”Jag har börjat se mitt liv som små stenar som jag måste ta mig mellan för att hålla mig från att ramla i vattnet. Vissa stenar är bra stenar. Andra är inte lika bra utan hala och svåra att hålla balansen på. Hemma hos Mom bakom fälten vid världens ände är en sån svår och hal sten där jag måste vara just nu.”
För mig står ”Homecoming queen” länge och väger. Å ena sidan finns de klassiska ingredienserna i en underhållande highschool-berättelse: dejter och popularitetstävlingar, truckturer och milkshakes, kärleksbekymmer och hångel. Å andra sidan är det här också lite av en psykologisk thriller. Det stegrande obehaget hos My är så skickligt skildrat att jag kommer på mig själv med att bläddra med en nervös klump i magen. Hur obehagligt kommer det här bli? Hur långt tänker Moa Herngren gå?
Jag hade nog hoppats att svaret på den frågan skulle vara: Längre än så här. Under andra halvan av boken tippar Herngren över åt kärlek på highschool-spåret, och tonar ner den psykologiska thrillern. Och det är förvisso fortfarande väldigt välskrivet, men det är också himla synd. Kärlekshistorien känns varken speciellt trovärdig eller spännande i jämförelse med beskrivningen av Mys alltmer krampaktiga kamp för att hålla fasaden uppe.
Lisa Bjärbo
Och HÄR en till i Sundsvalls fina tidning!
Det är final countdown på flera fronter just nu. Mycket av min tid går också åt till att förbereda mig inför Stockholm Marathon 2013 som går av stapeln 1:a juni. Jag hade tidigare en träningsblogg som jag nu har övergett för att fokusera på denna så här kommer det alltså också bli en del träning framöver. Jag hoppas att ni vill hänga med på det också! Att skriva böcker och springa maraton har mer gemensamt än vad man kanske kan tro. Uthållighet och pannben är två viktiga bitar i båda racen. På grund av knäproblem under 1,5 år var jag tvungen att hoppa förra årets maraton och även årets har hängt i luften en lång tid. I dag sprang jag 2 mil (mitt första långpass sen jag vet inte när) för att testa knäet. Det blev två rätt tuffa mil men till min stora glädje så började knäet först att knorra lite efter cirka 15 km och höll sig på en rimlig nivå fram till slutet. Så nu har jag bestämt mig: Game on Stockholm Marathon 1:a juni! Det kommer inte att bli mitt snabbaste maraton, min målsättning är att ta mig runt. Med tanke på min träningsmängd under mitt mycket dryga rehabår så är det i sig ett högt satt mål.
Och så här nervös såg jag ut innan passet.
Jag har ju börjat återuppta min ridning igen (red som tonåring) och rider ca två dagar i veckan som medryttare på världens finaste islänning. Och förutom att det är så jädrans kul så visar det sig att det är en grym rehab för mitt knä. Vem kunde tro det?! Utöver ridningen så kompletterar jag rehaben med styrka på gym.
Och här Herngen i hästmiljö som jag tror är typ den bästa terapin i världen. Jag tycker att det är otroligt rogivande för kropp och själ att hänga i stallet, mocka, mysa med hästarna och rida i skogen.