MAGIC MOMENTS

Igår höll jag en författarföreläsning för en massa intressanta människor. Efteråt fick jag möjlighet att prata skrivprocess och bokdrömmar med en del av dem vilket var väldigt inspirerande och roligt. Det är alldeles för många människor som går med bokdrömmar utan att göra något åt dem eller har påbörjade manus i skrivbordslådan som de inte avslutar eller kommer till skott med att skicka in till förlag. Min övertygelse är att det ofta handlar om att övervinna dåligt självförtroende och att orka hela distansen. Att inte ge upp även när man kritiserar sin text. Oavsett om man är publicerad eller inte så ifrågasätter man det man skriver hela tiden. Det gäller att ändå fortsätta framåt. Jag hoppas att jag kunde peppa och inspirera några av dem att följa sina bokdrömmar!

IMG_5890

Och apropå magiska ögonblick och bokdrömmar. Idag kom min fjärde bokbebis från tryckeriet. Homecoming Queen som är min första ungdomsroman. Jag vet inte varför, men denna gång kändes det extra speciellt att hålla min färdiga bok i min hand. Fantastiskt och lite vemodigt på samma gång. En blandning av stolthet och tomrum. Jag saknar redan att skriva om mina karaktärer som jag levt med i över ett års tid. Känt med. Skrattat och gråtit med. Det är som om boken nu flyttar hemifrån, ska flyga själv och lämna boet, jag har gjort vad jag kan med den och nu är den så färdig som jag förmått att göra den. Jag hoppas den klarar sig bra där ute och att läsare kommer att få glädje av den.

Lycka till ute i den stora världen min älskade lilla bokbebis. Kanske ses vi igen!

IMG_5894

Och här, lite Magic Numbers, som jag gillar att skriva till.

FÖRFATTARFÖREDRAG

Något som jag tycker är väldigt roligt är att möta mina läsare. Att åka till bibliotek ute i landet och berätta om mitt skrivande och mina böcker eller som nästa vecka när jag ska hålla en inspirationsföreläsning för ett stort it-föredrag om författarlivet och hur man förverkligar drömmen om en bok. Det är fantastiskt att få träffa de som faktiskt läser mina böcker, som är intresserade och ställer frågor om mina böcker och mina karaktärer. Innan jul var jag på mycket trevliga Säters Bibliotek och där fick jag till exempel frågor om varför jag inte skrivit några uppföljare på mina böcker. Det var flera som ville veta hur det har gått för Ingrid och Cecilia och det vill ju faktiskt jag också. Kanske blir det ändå en fortsättning på dessa kvinnors liv längre fram.

Att stå en scen är för mig en slags skräckblandad förtjusning, läskigt men mycket roligt. Värst är de första minuterna innan jag kommer igång men jag försöker trösta mig med att till och med erfarna skådespelare som Margareta Krook var så nervös innan hon gick upp på scenen att hon i princip kräktes varje gång. Författaryrket är ju så ensamt, man är själv med sin historia och sina karaktärer i ett drygt år, sen ska man plötsligt stå framför en massa människor och berätta om dem, det känns konstigt, läskigt och ovant, men som sagt mycket roligt också att få dela dem med andra och prata om dem.

Min föreläsning nästa vecka kommer bland annat handla om det som jag tycker är så roligt med att skriva, nämligen att man får hitta på! Och om vikten av att våga gå in i sina karaktärer och försöka känna känslor som man kanske aldrig vågat närma sig förut. Att utforska sina mörka rum och vad man skulle känna och vara om man var någon helt annan. Som en skådespelare som går in i en roll och fyller den med sitt eget. Att våga låtsas, våga fantisera och våga ljuga! Att återvända till det där som man var så bra på som barn, att fantisera utan spärrar, att släppa sin hjärna fri helt enkelt. Vågar man det kan vad som helst hända.
AW4QnDT7aQcu0iRz6_KBmd0PJ96M1ChgALWZpzu07DY

VILA

När mitt manus är hos förläggaren på genomläsning försöker jag ta paus från både karaktärer och historien och vila skallen. Om drygt två veckor kommer jag att få veta vad hon tycker om min roman så här långt. Även om jag älskar att skriva böcker så är de här pauserna viktiga och ett slags andningshål när jag inte har texten hängande över mig. Jag tror att det är en välbehövlig vila då jag omedvetet marinerar mitt manus som gör att jag förhoppningsvis har kommit vidare i tankearbetet när det är dags att sätta sig ner igen och fortsätta framåt.

I såna här pauser brukar jag också passa på att läsa böcker, vilket jag helst inte gör när jag själv skriver eftersom jag lätt blir påverkad av någon annans språk och stil. Men när jag inte skriver fungerar det tvärtom som inspiration och näring.

Andra saker som ger inspiration och mental näring är att resa och just nu befinner jag mig i London på jobb. Här bodde jag i några år i början av nittiotalet så det känns fortfarande lite som hemma. Staden kryllar av annorlunda människor och udda karaktärer, jag samlar på mig intryck, människor och miljöer. Vem vet när de kan komma till användning i en roman?

London

KALLE ANKA OCH JAG

Igår på ICA så hittade jag min senaste bok bredvid Kalle här. Jag är visserligen ett stort Kalle Anka-fan men kan tycka att jag kanske ändå borde stå på en lite vuxnare hylla.

Kalleåjag

”Vilken typ av böcker skriver du?” Den frågan får jag ganska ofta och ibland kan jag känna att mina böcker inte passar in i något tydligt fack och att det är svårt att ge ett bra svar. Min kompis Katrin tyckte häromdagen att jag skulle kalla min bokgenre för ”Realgood” eftersom jag skildrar en slags reality och skriver om verkliga människor och verkliga liv. Det ligger någonting i det.

Jag skriver ofta om människor som befinner sig i utveckling och som går igenom en inre förändring. Mina kvinnliga karaktärer brukar vara antihjältinnor som jag på ett eller annat sätt vill släppa fria. Jag tycker om att bryta tabun och i synnerhet kvinnliga tabun och föreställningen om hur vi kvinnor förväntas vara. Mina antihjältinnor gör och säger saker som vi inte förväntas göra eller säga. Ibland känner jag mig lite som en rebell genom mina karaktärer och låter dem göra revolution på olika sätt. Jag tycker om att utforska människors hemliga rum och titta närmare på allt det där som vi gör vårt bästa för att gömma undan. Det som är otäckt men jävligt spännande. Jag tycker om att gå över gränser och ta reda på vad som händer när människor tappar kontrollen över sina behärskade ytor. Hm. ICA kanske har rätt. Påminner lite om Kalle Anka & Co när jag tänker efter.

200 SIDOR KATCHING!

Har verkligen jobbat som en gnu den här veckan för att nå min deadline på 200 sidor på min nya vuxenroman (utgivning 2014 på Wahlström & Widstrand). Det har inneburit väldigt långa dagar där jag suttit och skrivit i skrivarlyan redan vid sjurycket för att sedan åka vidare till TV-fabriken. Fördelen med att jobba under press är att man får mycket gjort och inte ägnar de väldigt få timmarna man har åt att surfa eller tvätta eller göra annat för att skjuta upp skrivångesten utan att verkligen skriva. Jag trodde att jag skulle få sitta hela helgen men på grund av en knäskada har jag inte kunnat träna och istället ägnat ALL tid (utöver mitt dayjob) till att skriva. Så igår lade jag i en extra växel, kastade mig in i den bokvärld jag nu befinner mig i, och kom ut på andra sidan strax före klockan 17.00 klar att leverera till min förläggare. En luthersk slags tillfredsställelse infann sig och samtidigt en oro för vad min förläggare ska tycka om det jag har skrivit. Håller det? Är det tillräckligt bra?

Har kommit in i den fasen i bokskrivandet där jag är så pass långt inne i boken att jag andas och lever med mina karaktärer. De har blivit verkliga. Jag vet var de bor, hur det ser ut hemma hos dem, vad de har på sig för typ av kläder, vad de äter, vad de har för vänner och familj. Men det roliga är, och det som kanske är mest spännande med mitt jobb, att ju bättre jag lär känna dem, desto mer överraskar de mig. De gör saker jag inte har förväntat mig av dem. Ja, de lever sina egna liv helt enkelt. Det gör mig nyfiken. Jag undrar hur det ska gå för dem. Vart vi är på väg. Och jag blir alltmer fäst vid mina karaktärer, även när de gör dumma saker, så tycker jag liksom om dem. Och en dag, när boken är klar, kommer jag förmodligen att sakna dem som jag ibland gör med karaktärerna i mina andra böcker. Jag undrar hur de har det, vad de gör och hur de mår. Som Cecilia i min senaste bok. Är hon okej? Har hon fått ordning på sitt liv?

2013-01-09 18.09.29

Ibland tänker jag att jag borde skriva uppföljare bara för att få veta men än så länge har jag varit för nyfiken på nya människor jag har i huvudet för att kunna vänta.

Jag skriver ofta med musik i lurarna. Den här veckan har den här gamla musikaldängan varit mitt sällskap och skrivbränsle. Kanske ett försök att lugna mig själv att det kommer att bli en bok den här gången också.
EVERYTHING´S ALRIGHT

FÖRFATTARE I VÅGRÄTT LÄGE

Vet inte om den här arbetsmöbeln skulle bli godkänd av en ergonom men för mig fungerar den synnerligen bra. Det vimlar ju av ståbord på arbetsplatser men liggstolar tycker jag det är sämre med. Jag skriver ofta i vågrätt läge eftersom det sliter på ryggen att sitta och skriva länge. Så en av mina första åtgärder till mitt skrivrum var att införskaffa den här finfina divanen. Enda problemet är att den ibland är lite för skön och att jag slumrar till.
Divan

Nu tar jag sats inför en intensiv skrivdag. Min deadline närmar sig. Innan dagen är slut ska jag ha levererat 200 sidor bokmanus till min förläggare för genomläsning. Ett av mina största problem är tvivlet och negativa tankar som tyvärr ofta kommer upp under skrivprocessen. Är det här verkligen bra? Eller bara skit? Vem ska läsa det här? Vad håller jag på med) Osv. Då gäller det att göra sitt bästa för att skita i den där lilla djävulen som försöker sabba och bara skriva på. Jag använder ungefär samma mantra som vid ett maraton: ”Fortsätt framåt Moa! Vad kroppen och skallen än säger. Fortsätt framåt!”
May the force be with me!