SKRIV EN BOK PÅ 15 MINUTER!

Den här veckan är ganska så pirrig. Jag ska träffa min förläggare och få feedback på de första 200 sidorna på min nya roman som är planerad att komma ut våren 2014. Jag har en fantastisk förläggare på Wahlström & Widstrand som är oerhört bra på att ge konstruktiv kritik utan att trasa sönder ett känsligt författarhjärta. Att lämna ut sin text är läskigt, ja, till och med skitläskigt. Oavsett om man har en förläggare eller inte så rekommenderar jag ändå att man vågar lämna ut sin text. Innan jag blev publicerad så bildade jag och ett par skrivande kompisar en klubb där vi bytte manus och läste varandras alster. Gav kritik, både positiv och negativ, och försökte hjälpa varandra att komma vidare i skrivandet. Det är otroligt viktigt att få hjälp att se sin historia med andra ögon för att förbättra det man har skrivit.

Många jag träffar säger att de drömmer om att skriva en bok men inte har tid. Jobb, barn, och allt annat kommer emellan. Så när är det egentligen läge att skriva en bok? Den krassa sanningen är att det aldrig är läge att skriva en bok. Det är lite som att skaffa barn. Man har aldrig tid, det är skitjobbigt men i slutändan är det typ det bästa man har gjort. Sällan öppnar det sig ett sabbatsår och få av oss har ekonomiska möjligheter att resa bort några månader och skriva en bok. När jag skrev min första roman var jag ensamstående, jobbade mer än heltid som chefredaktör på tidningen Elle och hade varken tid, möjlighet eller råd att ägna dagarna åt att skriva på en roman som kanske aldrig skulle bli publicerad. Min lösning var att gå upp tidigt på morgonen, innan min son vaknade, och skriva 15 minuter om dagen. Vardag som helg, arbetsvecka som semestervecka, gick jag upp och skrev. Ibland hann jag med så mycket som en hel timme och i bästa fall en halvtimme men oftast inte mer än 15 minuter. Den spontana känslan kanske är att det inte är någon idé att skriva så lite, att man inte hinner någon vart, att man inte kan skriva en bok på 15 minuter om dagen. Men det är precis det man kan om man gör det varje dag. Sakta men säkert blir det mer och mer text. Berättelsen tar form och en vacker dag har du tagit dig ända fram till slutet på din bok. För mig tog det drygt två år att skriva klart min debutroman Allt är bara bra, tack och bli antagen på Albert Bonniers förlag. Tack vare en jävla envishet och 15 minuters skrivtid om dagen. Jag jobbar fortfarande så eftersom jag ännu inte kan leva på mitt författarskap men också för att jag tycker att morgnarna är den bästa skrivtiden.

Att skriva är bra för själen oavsett om man vill bli publicerad eller inte. Min pappa har till exempel skrivit för byrålådan i över femtio år utan någon som helst längtan efter att publicera sitt material. Han mår bra helt enkelt av att sätta ord på det han känner och formulera sitt liv och det han upplever. Så skriv och må bra! Och här en annan sak som är bra för min själ. Hästar. Att komma ut i skogen, koppla bort vardagen på hästryggen gör mig väldigt lycklig. Den är sötingen heter Ivar och är alldeles, alldeles underbar.

ivar

FÖRFATTARFÖREDRAG

Något som jag tycker är väldigt roligt är att möta mina läsare. Att åka till bibliotek ute i landet och berätta om mitt skrivande och mina böcker eller som nästa vecka när jag ska hålla en inspirationsföreläsning för ett stort it-föredrag om författarlivet och hur man förverkligar drömmen om en bok. Det är fantastiskt att få träffa de som faktiskt läser mina böcker, som är intresserade och ställer frågor om mina böcker och mina karaktärer. Innan jul var jag på mycket trevliga Säters Bibliotek och där fick jag till exempel frågor om varför jag inte skrivit några uppföljare på mina böcker. Det var flera som ville veta hur det har gått för Ingrid och Cecilia och det vill ju faktiskt jag också. Kanske blir det ändå en fortsättning på dessa kvinnors liv längre fram.

Att stå en scen är för mig en slags skräckblandad förtjusning, läskigt men mycket roligt. Värst är de första minuterna innan jag kommer igång men jag försöker trösta mig med att till och med erfarna skådespelare som Margareta Krook var så nervös innan hon gick upp på scenen att hon i princip kräktes varje gång. Författaryrket är ju så ensamt, man är själv med sin historia och sina karaktärer i ett drygt år, sen ska man plötsligt stå framför en massa människor och berätta om dem, det känns konstigt, läskigt och ovant, men som sagt mycket roligt också att få dela dem med andra och prata om dem.

Min föreläsning nästa vecka kommer bland annat handla om det som jag tycker är så roligt med att skriva, nämligen att man får hitta på! Och om vikten av att våga gå in i sina karaktärer och försöka känna känslor som man kanske aldrig vågat närma sig förut. Att utforska sina mörka rum och vad man skulle känna och vara om man var någon helt annan. Som en skådespelare som går in i en roll och fyller den med sitt eget. Att våga låtsas, våga fantisera och våga ljuga! Att återvända till det där som man var så bra på som barn, att fantisera utan spärrar, att släppa sin hjärna fri helt enkelt. Vågar man det kan vad som helst hända.
AW4QnDT7aQcu0iRz6_KBmd0PJ96M1ChgALWZpzu07DY

200 SIDOR KATCHING!

Har verkligen jobbat som en gnu den här veckan för att nå min deadline på 200 sidor på min nya vuxenroman (utgivning 2014 på Wahlström & Widstrand). Det har inneburit väldigt långa dagar där jag suttit och skrivit i skrivarlyan redan vid sjurycket för att sedan åka vidare till TV-fabriken. Fördelen med att jobba under press är att man får mycket gjort och inte ägnar de väldigt få timmarna man har åt att surfa eller tvätta eller göra annat för att skjuta upp skrivångesten utan att verkligen skriva. Jag trodde att jag skulle få sitta hela helgen men på grund av en knäskada har jag inte kunnat träna och istället ägnat ALL tid (utöver mitt dayjob) till att skriva. Så igår lade jag i en extra växel, kastade mig in i den bokvärld jag nu befinner mig i, och kom ut på andra sidan strax före klockan 17.00 klar att leverera till min förläggare. En luthersk slags tillfredsställelse infann sig och samtidigt en oro för vad min förläggare ska tycka om det jag har skrivit. Håller det? Är det tillräckligt bra?

Har kommit in i den fasen i bokskrivandet där jag är så pass långt inne i boken att jag andas och lever med mina karaktärer. De har blivit verkliga. Jag vet var de bor, hur det ser ut hemma hos dem, vad de har på sig för typ av kläder, vad de äter, vad de har för vänner och familj. Men det roliga är, och det som kanske är mest spännande med mitt jobb, att ju bättre jag lär känna dem, desto mer överraskar de mig. De gör saker jag inte har förväntat mig av dem. Ja, de lever sina egna liv helt enkelt. Det gör mig nyfiken. Jag undrar hur det ska gå för dem. Vart vi är på väg. Och jag blir alltmer fäst vid mina karaktärer, även när de gör dumma saker, så tycker jag liksom om dem. Och en dag, när boken är klar, kommer jag förmodligen att sakna dem som jag ibland gör med karaktärerna i mina andra böcker. Jag undrar hur de har det, vad de gör och hur de mår. Som Cecilia i min senaste bok. Är hon okej? Har hon fått ordning på sitt liv?

2013-01-09 18.09.29

Ibland tänker jag att jag borde skriva uppföljare bara för att få veta men än så länge har jag varit för nyfiken på nya människor jag har i huvudet för att kunna vänta.

Jag skriver ofta med musik i lurarna. Den här veckan har den här gamla musikaldängan varit mitt sällskap och skrivbränsle. Kanske ett försök att lugna mig själv att det kommer att bli en bok den här gången också.
EVERYTHING´S ALRIGHT

FÖRFATTARE I VÅGRÄTT LÄGE

Vet inte om den här arbetsmöbeln skulle bli godkänd av en ergonom men för mig fungerar den synnerligen bra. Det vimlar ju av ståbord på arbetsplatser men liggstolar tycker jag det är sämre med. Jag skriver ofta i vågrätt läge eftersom det sliter på ryggen att sitta och skriva länge. Så en av mina första åtgärder till mitt skrivrum var att införskaffa den här finfina divanen. Enda problemet är att den ibland är lite för skön och att jag slumrar till.
Divan

Nu tar jag sats inför en intensiv skrivdag. Min deadline närmar sig. Innan dagen är slut ska jag ha levererat 200 sidor bokmanus till min förläggare för genomläsning. Ett av mina största problem är tvivlet och negativa tankar som tyvärr ofta kommer upp under skrivprocessen. Är det här verkligen bra? Eller bara skit? Vem ska läsa det här? Vad håller jag på med) Osv. Då gäller det att göra sitt bästa för att skita i den där lilla djävulen som försöker sabba och bara skriva på. Jag använder ungefär samma mantra som vid ett maraton: ”Fortsätt framåt Moa! Vad kroppen och skallen än säger. Fortsätt framåt!”
May the force be with me!