TVIVEL, EN GNUTTA TRO OCH LITE HOPP

Det är lätt att säga till andra hur de ska göra för att skriva en bok men när det kommer till mig själv är det inte alltid lika enkelt. Denna vecka har jag brottats med SVÅR självförtroendeångest gällande pågående skrivprocess. De som står mig närmast påstår att det ALLTID är så här när jag jobbar med en ny bok men jag tycks glömma bort det varje gång och undrar oroligt om jag tappat förmågan och om det verkligen kommer att bli en bok. Men. Jag biter ihop, försöker övervinna tvivlet och jobbar mig mot slutet av min nya roman i långsamt tempo, ord för ord, sida för sida. Trots att jag just nu känner mig väldigt osäker på om det jag skriver håller ihop eller inte. Det är en väldigt trevande process. När jag väl kommer in i ett skrivflow känns det bra men den lilla tvivlande djävulen på axeln har en tendens att dyka upp hela tiden och avbryta mig. Jag försöker trösta mig själv med att jag har flera månader av bearbetning kvar när jag väl har kommit till slutet och att inget av det jag skriver just nu är hugget i sten. Imorgon: NYA TAG!

Det här helgen har jag:

Firat min son som fyllde 17 år!
2013-04-26 21.01.52

Invigt nya springpjuck i vårsolen denna underbara, soliga aprilhelg. Jag brottas med knäproblem men mina nya skor ska förhoppningsvis hjälpa mig på rätt väg och kanske, om träningsguden vill, låta mig springa Stockholm Marathon som jag är anmäld till.

2013-04-28 08.21.42
2013-04-28 08.33.40

Längtat efter min pålle som jag ska få träffa igen nästa vecka!
2013-04-21 11.05.08

I nästa inlägg kommer jag berätta lite mer hur jag gör när jag skapar mina karaktärer och en ny bok.

Vi ses!

VÅRKÄNSLOR OCH ÅTERHÄMTNING

Eftersom veckorna blir ganska intensiva just nu med dubbeljobb (7-9 romanskriv i skrivarlyan 9-5 dayjob 5-8 övrigt frilansjobb) så försöker jag hålla helgerna rena för mental och fysisk återhämtning. Det är inte alltid det funkar men som nu, när jag har varit barnfri ett par dagar, passar jag på att göra lite grejer som jag gillar. När jag låter hjärnan vila från romanskrivandet så försöker jag tänka på den så lite som möjligt. Jag tror nämligen att det ändå pågår ett slags arbete därinne i huvudet i det undermedvetna.

Så. Denna helg har jag gjort följande saker för att ladda batterierna inför jobbveckan:

Umgåtts med min käre man, åkt moppe i vårvinden, käkat brunch på Fåfängan och lapat sol och pratat om livet och njutit av att slappa järnet tillsammans.

2013-04-20 13.25.05
2013-04-20 13.57.30

Firat min käre bror som fyllde 48!
2013-04-20 23.11.48

Sett min nya bok fint uppställd på Akademibokhandeln och blivit glad över att den är ute hos läsarna.
2013-04-20 16.08.57

Och här är en av läsarna. Bulten Lindqvist. Oklart vad han tycker om min bok.
2013-04-20 16.00.51

Jag har kutat en skön mil i det fina vårvädret och jag har hängt i stallet och ridit min favvohäst Ivar. Mockat och fodrat och klappat små gulliga hundar och katter. Sugit in sol, dofter, träd och små blommor som kommer upp ur marken och känt vårkänslorna precis som Ivar här!
2013-04-21 12.57.52

Det är dagar som denna som jag ändå är tacksam över den långa vinter för utan den så skulle ju inte våren känns så fantastisk.

I övrigt funderar jag mycket över livet just nu. Vem jag är. Vem jag vill vara. Vem jag har varit och vart jag är på väg. Kanske är det 44-årskrisen som ger sig till känna inför min stundande födelsedag om cirka två veckor… Anyways, kriser är bra, kriser är utveckling, ur kriser kommer kreativitet och nya bokidéer!

Och jo, om det är något i skrivprocessen som ni är nyfikna på, något kring mig eller mina böcker ni undrar över. Fråga på! Så kommer svar inom kort här på bloggen.

Jag önskar er alla en grym vecka!

FEEDBACK

Efter ett tre timmar långt möte med min förläggare häromdagen var jag rätt rejält mörbultad. Inte på så vis att min text sågades utan mer utmattad av att den kreativa diskussion vi hade var så intensiv och så koncentrerad. Jag var lättad över att min förläggare var positiv till det jag skrivit hittills och vi kom fram till många bra saker gällande min historia och de karaktärer jag mejslar fram. Så, nu är det BARA att sätta sig ner och skriva sista tredjedelen av min nya roman. Cirkus 100 sidor gissar jag att det kommer bli innan jag har tagit mig till slutet. Lämning på hela manuset 1 juni. Phu. Samtidigt gillar jag att ha en deadline för jag jobbar oftast bäst under press. Sista delen av en bok brukar vara lite speciell att skriva. Jag brukar ofta känna mig ivrig att komma fram till slutet, att komma i mål, dels för att jag vill veta hur det går för mina karaktärer och hur jag ska knyta ihop säcken och dels för att jag vill bli klar. Som ett maratonlopp (åh vad jag tjatar som maraton sorry!). Man njuter av färden men man vill samtidigt ha tagit sig igenom hela distansen. Det händer inte sällan att jag är lite för snabb på slutet och sedan får gå tillbaka och dra ut mer på förloppet eftersom jag varit för ivrig. Men som jag har sagt tidigare, det är helt okej, bearbeta, stryka och lägga till, det ingår. Det viktiga är att fortsätta framåt. Och apropå att skriva klart böcker så börjar det bli dags för min ungdomsroman Homecoming Queen att komma ut i butik. Cirka tio dagar kvar nu till recensionsdag! Gulp. Jag undviker att läsa recensioner eftersom jag inte hanterar dålig kritik särskilt bra och helt enkelt blir superledsen. Men mitt fina förlag brukar skicka bra recensioner och en förhandstitt på en sån fick jag faktiskt igår och blev otroligt glad. Även om man oftast brukar få både ris och ros betyder det mycket för självförtroendet att få en första positiv.Jag kommer att gästblogga på Bonnier Carlsens hemsida några dagar (med början på måndag) om ni vill läsa om boken!

Homecoming Queen handlar om en svensk utbytesstudent i USA och jag kommer därför att lägga ut lite förnedrande bilder på mig själv från min egen tid som utbytesstudent på bokbloggen, hehe. Homecoming Queen är inte självbiografisk men har en hel del beröringspunkter med min egen resa. Jag bjuder på en försmak av Moa anno 1986. Varsågoda!
IMG_5780

200 SIDOR KATCHING!

Har verkligen jobbat som en gnu den här veckan för att nå min deadline på 200 sidor på min nya vuxenroman (utgivning 2014 på Wahlström & Widstrand). Det har inneburit väldigt långa dagar där jag suttit och skrivit i skrivarlyan redan vid sjurycket för att sedan åka vidare till TV-fabriken. Fördelen med att jobba under press är att man får mycket gjort och inte ägnar de väldigt få timmarna man har åt att surfa eller tvätta eller göra annat för att skjuta upp skrivångesten utan att verkligen skriva. Jag trodde att jag skulle få sitta hela helgen men på grund av en knäskada har jag inte kunnat träna och istället ägnat ALL tid (utöver mitt dayjob) till att skriva. Så igår lade jag i en extra växel, kastade mig in i den bokvärld jag nu befinner mig i, och kom ut på andra sidan strax före klockan 17.00 klar att leverera till min förläggare. En luthersk slags tillfredsställelse infann sig och samtidigt en oro för vad min förläggare ska tycka om det jag har skrivit. Håller det? Är det tillräckligt bra?

Har kommit in i den fasen i bokskrivandet där jag är så pass långt inne i boken att jag andas och lever med mina karaktärer. De har blivit verkliga. Jag vet var de bor, hur det ser ut hemma hos dem, vad de har på sig för typ av kläder, vad de äter, vad de har för vänner och familj. Men det roliga är, och det som kanske är mest spännande med mitt jobb, att ju bättre jag lär känna dem, desto mer överraskar de mig. De gör saker jag inte har förväntat mig av dem. Ja, de lever sina egna liv helt enkelt. Det gör mig nyfiken. Jag undrar hur det ska gå för dem. Vart vi är på väg. Och jag blir alltmer fäst vid mina karaktärer, även när de gör dumma saker, så tycker jag liksom om dem. Och en dag, när boken är klar, kommer jag förmodligen att sakna dem som jag ibland gör med karaktärerna i mina andra böcker. Jag undrar hur de har det, vad de gör och hur de mår. Som Cecilia i min senaste bok. Är hon okej? Har hon fått ordning på sitt liv?

2013-01-09 18.09.29

Ibland tänker jag att jag borde skriva uppföljare bara för att få veta men än så länge har jag varit för nyfiken på nya människor jag har i huvudet för att kunna vänta.

Jag skriver ofta med musik i lurarna. Den här veckan har den här gamla musikaldängan varit mitt sällskap och skrivbränsle. Kanske ett försök att lugna mig själv att det kommer att bli en bok den här gången också.
EVERYTHING´S ALRIGHT