Hej igen!

Hallå igen kära bloggläsare!

Hoppas att ni har haft en synnerligen härlig sommar! Jag har ägnat mig åt att bland annat bearbeta min nya roman (som kommer i vår) och suttit en hel del framför datorn. När det har varit som soligast ute har jag tyckt förfärligt synd om mig själv som måste arbeta fast det inte är ett dugg synd om mig. Ibland gäller det att påminna sig själv om att det är få förunnat att få skriva de böcker man vill och att det slit som det faktiskt innebär är helt och hållet självförvållat. Att bearbeta en roman betyder att man granska allt det man har skrivit, att ta till sig förläggarens åsikter (om man nu håller med) och att stryka, skriva till och skriva om. Det kan emellanåt vara ganska plågsamt om man är lagd åt det självkritiska hållet och vissa dagar känns allt som skit. Andra dagar ljusnar det och man kan se att det kanske inte är så dåligt ändå. Min vän och författarkollega Kajsa Ingemarsson har formulerat bearbetningsprocessen på ett väldigt träffsäkert sätt och jag brukar sno det citatet: ”Att bearbeta en roman är som att gräva upp en död ex-pojkvän och tvingas hångla om och om igen”. Host, ja, ganska brutalt men också ganska på pricken så kan det kännas ibland. Samtidigt så tycker jag om den här delen av arbetet, att finslipa och att förbättra och få vara i sin romanvärld med de karaktärer man har skapat. Under den här processen kan det även komma frön till nya böcker i min skalle som ramlar ner när jag minst anar det och det är precis vad det har gjort den här gången. Det liksom kliar i fingrarna att få komma igång med en ny historia jag vill berätta!

Och här en bild från min något röriga arbetsplats i skrivarlyan.

2013-07-16 13.42.53

Jag har även sprungit en hel del i sommar, bland annat i tokvärme i Turkiet, längs stenstränder på Gotland och Kungsholmen runt.

2013-07-04 14.21.10-1

Och så har jag hängt med min fina son Max och resten av familjen och även njutit av sommaren hemma i stan och upptäckt hur härligt Stockholm kan vara i juli och hur många fina platser det finns. Alltifrån att ligga på en varm bergshäll och höra vattnets kluckande till att turista i vackra parker, fina sevärdheter och olika kulturevenemang. Till exempel var jag och såg min gamla tonårsidol Prince på Skeppsholmen häromdagen vilket var helt fantastiskt.

2013-07-21 16.36.32

Sist men inte minst hoppas jag komma igång lite bättre med bloggen nu i höst. Jag har en massa järn i elden på alla möjliga fronter som jag har tänkt blogga om. Böcker, dramaserie, föreläsningar och så klart Stockholm Marathon 2014!

Barfotalöpning och förläggarmöte

Hej kära bloggvänner!

Har börjat komma igång igen med löpningen efter avslutad penicillinkur. En sak som förvånade mig när jag sprang första gången i tisdags sedan maran är att jag fortfarande har så himla ont i musklerna. Som grym träningsvärk under passet. Men enligt CoachMia så är detta inte konstigt alls eftersom jag hade så mycket mjölksyra i benen under maran och mina ben var som två tunga cementblock av muskelsmärta. Min sjukgymnast, Silvio, som masserade mig vid Odenplan under Stockholm Marathon hade aldrig varit med om något liknande sa han. Och här fina Mia när vi sprang i tisdags!

a-93a75Pf4l3uRIFKjs2drG6ItvUsWkK7RgrBGDyDzw

xKuV6JOELHYX4xx4QPYrKaKtNate6eAVVKNzJOGujz4

Jag har även investerat i ett par barfotalöparskor! Mest för att jag är nyfiken på att testa något som så många pratar om och som ett komplement till mina vanliga pjuck. Jag testade dem idag och det var mycket ovant att springa utan någon dämpning. Ben och knän höll. Däremot så kan man säga att mina hälar inte var helt nöjda efteråt. AJ! Ska bli intressant att se hur benen känns imorgon efter dessa 7,5 km.
oaRoueYWDvXIrga3gqgfKEUP43dbfXiMPxiHRRvBT8s
vh-vh-CH6Ngl5RcJmX41JI0LM5fvREtZeVsc_TO3aMk

I fredags hade jag möte med min förläggare på Wahlström & Widström om min nya roman (utgivning mars 2014) och som för första gången läst boken i sin helhet. Jag var som vanligt otroligt nervös inför vad hon skulle tycka men till min stora glädje så var hon väldigt positiv. Vi gick igenom hela manuset och Åsa gav mig grymt bra feedback och synpunkter på delar av manuset som behöver jobbas med. Jag kommer ägna sommaren åt att bearbeta boken och ny deadline är första veckan i augusti då en ny version ska gå tillbaka till henne. Så här kommer vi att hålla på fram och tillbaka till typ december/januari när det är dags för korrektur och sedan tryck. Ser fram emot att sätta tänderna i manuset och längtar efter att vara tillbaka i min romanvärld med mina karaktärer som jag saknat när de har varit hos Åsa.
00XDlrJ487xl7jai1ipMKupLkRsQTPYvdMYlxWfmaOc

Och här min fina förläggare Åsa!

0b7eiSuAemdO1drKZTlRMNARuyOPiLn0b1G0UR4djUg

Nu tar jag min moppe och drar iväg på lite ledighet. Vi hörs och syns snart igen. Trevlig sommar!
6rQPGD0WKLhavpmgHjOqLTgTa-bItSDMRD5DPpet5UE

WOW

2013-06-23 16.33.04

Första rundan idag post Stockholm Marathon och bihåleinflammation. Kan bara sammanfatta det med ordet WOW. Eller kanske Holy Fuck. Först benen. Muskelsmärtan jag kände i vaderna och upp i låren var inte att leka med. Det var som om krampen satt kvar efter maran. Är det verkligen möjligt? Som om muskelfästena också hade blivit förkortade. Varenda steg gjorde ont. Det var som att springa i cement eller sirap. Och så värmen. Efter ungefär 4 km började huvudet koka och jag blev illamående. Värme och jag har aldrig varit en bra kombo så jag stannade till vid Hornsbergstrand och stoppade ner skallen i vattnet för att försöka få ordning på termostaten. Fattar inte hur det kunde vara så tungt. Efter 5 km kändes det som efter 3 mil på maraton. Till min irritation var min man, som kutade med, tämligen oberörd trots att han inte har tränat i närheten så mycket som jag i år. Belöningen kom efter 8,6 km i form av en rejäl endorfin- och lyckokick. Trots uppförsbacken otroligt skönt att vara igång igen!

Efteråt. Trött men glad!
2013-06-23 16.09.17-1

TILLBAKA I SPRINGSADELN

Glad midsommar gott folk!

Har gått på penicillinkur en dryg vecka, det ville sig inte bättre än att jag åkte på bihåleinflammation och ett tag började jag undra om jag även åkt på lunginflammation eftersom jag hostat som om det inte fanns någon morgondag. Nu börjag jag ÄNTLIGEN repa mig och imorgon ska jag ta min första springtur efter Stockholm Marathon. Overkligt att jag inte har kunnat springa på så länge. Ska bli riktigt skönt. Hoppas även att mitt knä ska visa sig vara i samma fina form som under maran.

I slutet av nästa vecka ska jag träffa min förläggare som ska ge mig feedback på min nya roman efter att läst klart hela. Jag är oerhört nervös. Håller det? Vad tycker hon om slutet? Känns berättelsen trovärdig? Håller den ihop?
Gulp. Gulp. Gulp.

Jag har firat en lugn midsommar i solstolen med böcker, choklad, te och chillat med min man. En tur till stallet och annars sovit mycket och plöjt en och annan film. Känner en viss sorg över att betrakta den monumentala fyllan som stora delar av landet verkar hänge sig åt under midsommar och en mängd andra högtider. Med risk för att låta som en moralkärring så är jag innerligt trött på att så mycket kretsar kring alkohol framförallt under sommaren. Kan vi inte bara njuta av livet som det är? Utan rosévinsfilter och baginboxen på picknickfilten? En stilla undran bara.

NB1cSFJgc3qRX5cP_6LFivc7vj8EA6c8ivRyU8JbV38

Annars då? Jag vet att det går lite tid mellan mina inlägg, sorry för det, jag hoppas jag ska få upp bättre fart i höst med min skriv-träna-livet-blogg men jag har varit lite splittrad på sistone. Har mycket i mitt huvud just nu. Mest positivt och jag befinner mig helt klart i en inre och delvis yttre förändringsprocess. En ganska rejäl sådan. Kanske är det åldern. 44-årskrisen? Eller så är det någonting annat. Livet. Det låter flummigt jag vet men en dag hoppas jag kunna formulera det bättre.

Här en av mitt livs stora glädjeämnen. Ivar.

2013-06-22 13.26.42-1

NO GO

Det blir inget Söder Runt tyvärr för mig på lördag. Jag har varit mer än lovligt korkad och inte lyssnat på kroppen och inte tagit det så lugnt som jag borde. Förkylningen utvecklades därmed till bihåleinflammation och jag sprang in i väggen för andra gången på en dryg vecka. Kroppen strejkade och påminde mig om att det kanske inte räcker med att vara ”sängliggande” ett par dagar där man ändå smygjobbar och är uppe och gör en massa aktiviteter som man tror att kroppen ska orka med i alla fall. Så nu ligger jag här för ankare med penicillin (och en del andra piller) och en skalle som känns som den ska sprängas.
2013-06-12 18.27.47-2

Jag längtar efter att bli frisk och att få springa igen. Längtar efter att känna mig stark i kropp och själ.

Men idag hurrar jag för min fina, fina mamma Kajsa som fyller 70 år! Hon råkar vara världens bästa nämligen. Se så nöjd jag är!
2013-05-26 12.13.26-1

TACK & BACKLASH

Tusen tack kära bloggvänner för alla fina kommentarer! Era inlägg både värmer och peppar mig att fortsätta min träningsresa.

Jag hade en grandiost smärtsam träningsvärk och stapplande gångstil för precis en vecka sedan. Kunde knappt ta mig ur sängen på söndagmorgonen efter Stockholm Marathon eller för den delen ta på mig strumporna, ändå är den där postmaratonvärken kanske bland det härligaste som finns. Att känna att kroppen har tagit ut sig i varenda muskel, gjort precis allt och lite till. Värken är ett kvitto på vad kropp och själ har åstadkommit och ganska så ljuvlig.
Jag fortsatte att gasa under veckan och satt i hästsadeln redan på måndagen (rekommenderas icke) och körde på i 180 med jobbresor, tv-pitchar och bokmanus trots att jag kände att jag hade något i kroppen. Med en frilansares precision gick jag således in i sjukväggen på nationaldagen och har varit sängliggandes med en praktförkylning en stor del av helgen.

Förutom förkylningen känns kroppen nu helt återställd, musklerna mår bra igen, ingen känning i knäet (peppar peppar) och jag längtar efter att komma igång och springa igen så snart jag är frisk.

Tänk vad spännande ändå. Nu börjar vägen mot Stockholm Marathon 2014! Om knappt en vecka är det dessutom dags för en ny tävling i Stockholm – Söder Runt – om kroppen är frisk kommer jag att springa!

Och här utsikten från hästryggen häromdagen. Väldigt mysigt att rida i skogen nu.
2013-06-08 15.17.05-1

Sist men inte minst så kan jag skryta med att min nya ungdomsbok fick en fin recension i Dagens Nyheter förra veckan. Hurra!
2013-06-04 08.11.15

MARATHONMIA OCH SEAN BANAN TOG MIG I MÅL

Vet inte riktigt var jag ska börja någonstans. Mitt tredje maraton var så omtumlande och annorlunda att jag fortfarande befinner mig i något slags chocktillstånd. Som några av er vet så har jag brottats med ett knä som inte vill vara med i 18 månader. Jag har rehabat, jag har försökt få ordning på det på alla möjliga sätt men ändå så har problemen kvarstått i viss mån. Med andra ord har jag inte kunnat träna som inför ett maraton och mitt första långpass var för två veckor sedan för att testa knäet på 2 mil. Alltså en jättebra idé att kuta maraton under dessa förutsättningar. NOT. Eller för att tala klartext: DON´T TRY THIS AT HOME KIDS.

2013-06-01 09.27.55-1

Jag var nervösare än vanligt på tävlingsdagen igår. Min första mara på två år och med en oro över att knäet inte skulle hålla hela vägen. Kände mig mentalt mycket taggad men fysiskt oförberedd. Kort och gott kändes det skitläskigt. Samtidigt underbart att befinna sig på Östermalms IP och insupa maratonkänslan. Människorna och förväntan i luften. Helikoptrarna som svävade över oss, bajamajor och sista förberedelserna. Speakern som fick oss alla i stämning. Ja, det kändes helt jävla underbart. Min målsättning var helt enkelt att ta mig runt banan och komma i mål, att inte behöva bryta pga knäet och att helst göra det på under 5 timmar.

Först kände jag mig lite så här.
2013-06-01 11.19.28

Och sen lite så här.
2013-06-01 11.52.12-2

Jag bad till träningsguden och mitt knä att vara på min sida.
2013-06-01 11.38.57-1
2013-06-01 11.59.47

Så gick starten och jag var igång. Rädd och förväntansfull på samma gång. Jag fick inte igång min garmin förrän efter 15 minuter så jag hade ingen aning om i vilken fart jag sprang. Det kändes bra i början och när jag väl fick igång den så såg jag att jag kutade i mellan 5.45-6.00-tempo vilket jag tyckte var bra. Min strategi var att pinna på inledningsvis eftersom jag inte visste vad som skulle hända efter 2 mil. Det tog ungefär en halv sekund så var min tävlingsrobothjärna igång och hade glömt alla målsättningar om att bara ta mig runt banan. Jag tog sikte på en 4.15-farthållare och tyckte att jag åtminstone kunde leka med tanken att få haka på den genom loppet. För tänk om. Tänk om jag skulle kunna ta mig i mål på ungefär samma tid som för två år sedan? Någonstans runt 4.13?
Så jag lubbade på i så högt tempo jag vågade och tog första 5 km på under 30 minuter. Jag kände mig stabil men samtidigt pendlade jag i skallen mellan att säga till mig själv att jag inte hade någon brådska för att i nästa känna mig hetsad att inte tappa tempo. Jag visste att många vänner och min kära familj väntade på olika platser samt att min vän och coach MarathonMia skulle stå på Djurgården (min värsta del på loppet alltid) och haka på mig en mil för att peppa mig igenom den jobbigaste biten. Inte kunde jag i min vildaste fantasi drömma om hur illa det skulle bli.

Så, alldeles i början på andra varvet, vid tv-huset och 17 km så började jag ana oråd. Det kändes inte bra. Det var inte knäet som orsakade problemen utan något annat som jag inte kunde sätta fingret på. Hela kroppen kändes sänkt och tung plötsligt och när jag passerade Berwaldhallen så var det som om det small till i kroppen med en tvärnit. Det var så fruktansvärt tungt att det inte kändes som om jag kunde röra mig en meter framåt. Benen och kroppen var som trögflytande sirap och bara skrek att den inte ville eller orkade mer. Och till min egen stora förvåning så slutade jag att springa och började gå. Jag. Gå. På ett lopp. På ett maraton! Jag som alltid sagt att så länge jag har två ben som inte är brutna så springer jag när jag tävlar. Det är en löpartävlingen ingen jävla gåtävling. Och här gick jag och kände mig chockad och besviken på mig själv. Vad var det som hände? Det kunde inte vara sant. Jag hade en viss känning i knäet men det var definitivt inte det som var problemet. Vid tekniska museet tvingade jag igång maskineriet och började röra mig i någon slags patetisk jogg upp förbi borgen och ner längs gärdet. En ny tanke dök upp i huvudet.
Jag bryter.
Det här går inte.
Om det känns så här nu.
Hur i helvete ska jag kunna springa mer än lika mycket till?
Inga mantran fungerade.
Jag ville bara hem. Att smärtan skulle försvinna och att någon skulle ta mig bort därifrån.
Messade Mia att jag gått in i väggen och att det var brytläge. Hon messade tillbaka att hon var på väg för att möta mig och vid Manilla nu.
Plötsligt så dök min bror Måns upp längs kanten. Jag började gå och jag sa som det var. Att jag funderade på att bryta. Han undrade om det var knäet men jag var tvungen att erkänna att det inte var det som var problemet. Att kroppen helt enkelt inte ville mer och att benen var slut. Men jag kunde inte fatta beslutet att bryta. Jag velade fram och tillbaka. Babblade på i lösryckta meningar till Måns som antagligen inte fattade så mycket av mitt mumlande. Jag hade ju lovat mig själv att bryta om knäet slutade fungera men inte annars. Och hur fan skulle jag kunna motivera att bryta då? Jag kanske måste fortsätta springa för att se vad som hände med knäet? Måns började springa med mig lite, i sin kavaj och jag mycket långsamt efter. Varje steg gjorde ont. Varje steg kändes som om jag hade hundra kilo cement i dom. Jag kände mig svag och som jag knappt kunde svara på tilltal.
Underbara Mia dök upp vid 23 km och där släppte Måns taget.
Underbara Mia ville inte lyssna till att jag skulle bryta så länge knäet var okej.
Underbara Mia peppade sin självömkande adept och tvingade mig framåt. Hon godtog inga ursäkter om att det gjorde ont och var jobbigt.
”DET ÄR KLART ATT DET ÄR JOBBIGT DET ÄR DJURGÅRDEN MOA! DJURGÅRDEN ÄR ALLTID JOBBIGT! DU HATAR DJURGÅRDEN! HAR DU GLÖMT DET?! DET ÄR ETT MARATON MOA OCH DET ÄR SÅ HÄR DET KÄNNS!”
Jag surade men sprang efter Mia. Hon kunde ju inte ha en susning om hur det kändes tänkte jag. Hon kunde inte fatta hur plågsamt det var och att detta inte liknande någon tidigare mara. Men ändå sprang jag efter. Hon beordrade mig att dricka på rätt ställe och hon sa när jag fick gå och när jag måste fortsätta springa. Vid några tillfällen försökte jag gå och då skrek hon (vänligt men bestämt) ”GÅR VI HÄR?! NEJ VI GÅR INTE HÄR MOA! VI SPRINGER FÖR VI ÄR MARATONLÖPARE OCH VI SPRINGER I ULTRATEMPO, TILL NÄSTA VATTENKONTROLL, TILL BANANERNA! SÅJA FRAMÅT!”

Hur hon orkade baxa detta tröstlösa köttpaket av smärta och förtvivlan fattar jag inte och är ett mirakel men det gjorde hon. Med ömsom pepp och ömsom bestämdhet så manade hon på mig framåt.
Jag var inte bara fysiskt knäckt utan också psykiskt knäckt. Jag var knäckt över min egen inställning. Aldrig tidigare har jag sprungit ett lopp och ens funderat på att bryta. Men nu var motivationen borta. Och jag kände mig värdelös. Värdelös som gick. Värdelös som ville bryta. Värdelös som såg farthållarna försvinna bort i horisonten med mina tider. 4.15. 4.30, ja, snart var det bara en tidsfråga innan 5.00 eller 5.30 sprang förbi mig.

”SÅJA SNART ÄR VI UTE BLAND FOLK!”

Mia har en fantastisk förmåga att skämta med folk, kasta dråpliga kommentarer runt sig med kärlek och tjoa som ingen annan kan. Hon är en sann glädjespridare som inte bara peppade mig utan varenda kotte som sprang med oss eller om oss eller som vi sprang förbi. Med en dåres envishet och en ängels hjärta så lyckades hon vända min negativa jag-bryter-loppet-spiral och tog mig bit för bit framåt. Utanför Skansen började vi få grepp om vad en del av problemet var. Mina ben, lår och vader, var bokstavligen hårda som cement och fulla med mjölksyra som gjorde det svårt att springa. Stenhårda stockar fulla av smärta som var så stela och hårda att det knappt gick att ta sig framåt. En del av det berodde på att jag gick ut för hårt första 17 km och en del var att jag helt enkelt inte hade maratonträning med långpass i ryggen. Min kropp och mina ben var inte förberedda för vad jag utsatte den för (och nej det hjälper inte som jag trodde att jag kirrat 2 maratonlopp tidigare och 3 ultramaratonlopp). Mia tog tag och masserade mina lår och vader ungefär varannan kilometer och det började hjälpa. Det fick liv i cirkulationen och tog mig framåt mer och mer utan att jag behövde gå.

När vi passerade 31 km på Södermälarstrand släppte en mental spärr och jag kunde se att det kanske skulle gå trots allt. Att det var en hanterbar mängd kvar. Att jag trots allt kanske skulle klara det.
Mia fortsatte peppa och massera mina ben och vid Norr Mälarstrand stod min man Tomas, min son Max, hans flickvän och min bonusdotter och väntade med kramar och pussar och hejarrop. Mia gav mig en sista massage och fick sen kliva av för hennes träningsrunda var slut och hennes hälsporre tillät max 1 mil. Hon lovade att möta upp mig vid Odenplan med ny massage och att vi där skulle promenera tillsammans i mål.
Det gav mig hopp att orka vidare själv. Min kära familj gav mig styrka och jag gav mig fan på att palla springa vidare. Jag satte lurarna i öronen och jag drog i gång Sean Banan och Copabanana på högsta volym. Den monotona knasmusiken bar mig framåt och jag körde den om och om på repeat. Trots att jag blev omsprungen av 5-timmars-farthållaren höll jag ihop och fokuserade bara på att ta mig fram till Odenplan. Där skulle mina stenhårda smärtstockar till ben få massage. Där skulle jag få vila. Där skulle jag få gå med världens bästa Mia. Jag skulle ta mig i mål.
Mina föräldrar väntade på Torsgatan med ännu mer heja och ropade att dom skulle cykla till Stadion för att ta emot mig i mål. Och då kände jag för första gången på riktigt att det faktiskt skulle bli så. Även om mitt knä skulle lägga av så skulle jag kunna krypa fram längs Odengatan och ta mig in under 6 timmar.
Jag vet inte om det var massagen eller iprenen som jag tryckte i mig vid Statshuset men på Torsgatan hade jag börjat komma in i en stabil (om än långsam) löpfart som tog mig framåt och jag kände inte längre samma behov av att gå.

Vid Odenplan väntade inte bara Mia utan också Silvio (Mias sambo och min sjukgymnast). Silvio gav mina lår och vader en grym omgång med massageolja och lyckades banka liv i dom. Och jag kände att här skulle det inte promeneras något mer. Här skulle det springas in på Stadion. Jag beordrade Mia att inte kuta en meter till med sin hälsporre och jag återgick till Sean Banan och Odengatan och blickade fram mot 4 mils-skylten och ungefär där någonstans sprang jag med ett leende på läpparna som bara blev bredare och bredare.
Måns väntade lite förvånad över min glada min (och över att jag överhuvudtaget tagit mig fram dit) vid Sturegatan och hejade mig fram.

2013-06-01 17.14.33
2013-06-01 17.14.19

Jag har nog aldrig känt mig så lycklig som när jag sprang in på Stadion med Sean Banan i öronen och min sämsta maraton-tid någonsin: 5.04. Jag gjorde det! Jag tog mig runt och genom skärselden och jag sprang Stockholm Marathon för tredje gången och för sista gången (hade jag lovat mig själv många gånger under banan).
Jag frös och jag grät när Måns kom ner på målområdet på Stadion och kramade om mig och jag hade ont och var lycklig på samma gång.
Jag messade bild på mig själv med medaljen till Mia och tackade henne för att hjälpt mig och visat mig att det man tror är omöjligt ena stunden faktiskt kan vara möjligt! Nu vet jag verkligen att det är sant. När det är som mörkast. När det gör som ondast. När man tappat hoppet. Då går det att komma igen. Det går att komma igenom helvetesväggen från helvetet och ut på andra sidan. Det går.

Fin bror som var med mig hela vägen.
2013-06-01 19.09.28

Trötta men glada ben blir av med chippet. Kanske bästa ögonblicket näst efter att springa in på Stadion.
2013-06-01 17.26.10

Jag blev upphämtad på moppen av min älskade man och hemma hade min son Max och hans flickvän Madeleine gjort om badrummet till ett spa med tända ljus, varmt te och tofflor och mjuk morgonrock åt en halvdöd maratonlöperska.

Och hur gick det med knäet då? Det märkligaste av allt är att varenda muskel i kroppen gör ont just nu, i synnerhet benen, men knäet, har aldrig mått bättre. Var det alltså en mara från helvetet som skulle rehaba det tillbaka?

Och döm om min förvåning när jag för ett par timmar sedan gick in på Stockholm Marathons hemsida och anmälde mig till nästa års mara. Stockholm Marathon 2014. För jag antar att det är så att jag inte kommer ger mig förrän jag tar den på sub 4. Nu jävlar alltså!

(Följ mig om ni vill här, jag kommer att blogga om min maratonträning mot sub 4 och om mitt skrivande)

TACK ALLA VÄNNER, FAMILJ OCH UNDERBARA KÄMPAR OCH BLOGGVÄNNER SOM JAG TRÄFFADE PÅ VÄGEN OCH SOM PEPPADE! NI hjälpte mig i mål varenda en av er.


SEAN BANAN OCH MARATHONMIA I LOVE YOU FOREVER!

2013-06-01 19.14.21

FORTSÄTT FRAMÅT!

Första versionen av min nya vuxenroman (utkommer våren 2014 på Albert Bonniersförlag) är snart i mål och förhoppningsvis är jag på lördag även i mål i ett annat lopp: Stockholm Marathon 2013.
Det här blir tredje gången jag springer. 2010 och 2011 har jag tagit mig runt denna mara på 4.50 respektive 4.13. Förra året kunde jag inte starta pga mina knäproblem trots att jag var anmäld. I år har jag stått och vägt in i det sista men trots att jag har vissa problem fortfarande så har jag bestämt mig för att springa. Jag kommer inte att persa med tanke på att jag inte har kunnat träna normalt på 1,5 år när mina knäproblem började, så mitt mål är att ta mig runt och förhoppningsvis under 5 timmar. Jag hoppas att få ge maran en omgång och att mitt knä håller. Så. Håll tummarna för mig! Jag längtar och fasar på samma gång på ett märkligt vis efter att klockan ska bli 12.00 på lördag när starten går.

Jag har laddat med blodpudding, lakrits och kolhydrater. Vatten och resorb. Jag laddar mentalt och har mycket styrka med mig, inte minst av min fina coach MarathonMia. Även om jag inte har samma träningsmängd bakom mig som tidigare så vet jag att jag har ett tjockt pannben. Mentalt är jag redo. Jag kan, jag vill, jag ska!

Och om ni undrar vad som sägs i min skalle på andra varvet av Stockholm Marathon (typ på Djurgården) så är det någonting sånt här:
”Fan i helvete helvetes jävla skit jag vill inte, fan i helvetes jävla skit. Kommer jag att ångra om jag kliver av? Ja. Kommer jag att ångra om jag fortsätter framåt? Nej. Alltså fortsätter jag framåt.”

2013-05-29 06.20.11-2

Rapport om hur det gick kommer så snart maratonmoset lagt sig.

MAY THE FORCE BE WITH ME!

FINAL COUNTDOWN

Hej kära bloggläsare!

Beklagar dålig uppdatering just nu. Beror helt enkelt på att väldigt mycket tid går åt till att jobba och skriva klart min nya vuxenroman parallellt. Om tolv dagar har jag deadline. Jag är verkligen inne i slutfasen nu och det är spännande och svårt på samma gång. Jag får ofta väldigt bråttom när jag skriver slutet och försöker denna gång att ta det lite lugnare. Får se om jag lyckas.

Och här en bild på min skrivkofta som gjort lång och trogen tjänst. Än får den hänga med ett litet tag.
2013-05-10 14.00.19-2
Att vara så här långt in i skrivprocessen på en ny roman är en en dubbel känsla. Å ena sidan vill jag bara bli klar, å andra sidan har jag nu lärt känna mina karaktärer och min historia så bra att jag vill vara kvar i min ”nya” värld och hänga med mina nya bokkompisar. Som sagt. En dubbel känsla. Detta gäller även en annan del av författarskapet nämligen recensioner. Det är sällan en recension endast är positiv utan det brukar vara både ris och ris. I helgen fick jag en sådan som var mestadels positiv i Svenska Dagbladet. Här är den om ni vill läsa.
2013-05-11 17.19.40


Moa Herngrens ”Homecoming queen” är både en psykologisk thriller och underhållande highschool-roman. En bladvändare, men obalanserad.

När Moa Herngren skriver sin första roman för ungdomar tar hon sig an ett tema som jag känner igen också från hennes vuxenböcker: att försöka passa in, att svälja och stå ut för att inte göra omvärlden besviken. Och hon gör det i underhållande bladvändarförpackning, det är svårt att lägga ifrån sig ”Homecoming queen” innan den är utläst.

I centrum står 16-åriga My, som precis landat i USA för ett år som utbytesstudent. Hennes föräldrar har tagit ett lån för att finansiera hennes resa. De tänker sig att resan kommer att bli utvecklande och oförglömlig för My. Och så var de ju själva i New York som unga, och det var fantastiskt. Det är klart att deras dotter ska få den här chansen nu när hon ber om det!

Men för My blir den här resan inte speciellt fantastisk. I stället för i New York hamnar hon på landsbygden i Missouri, hos en halvgalen kvinna som heter Rhonda. Rhonda deklarerar kvickt att My måste kalla henne för ”Mom” nu, och att de ska bli bästa vänner. Dessutom ser hon det som sitt uppdrag att rädda My från Djävulen, och leda henne till frälsning. På punkt efter punkt krockar Mys nya vardag mot den hon är van vid. Bort med alla kompisfikor, tryggheten i familjen, Facebook i mobilen och välbekanta Stockholmsmiljöer. In med vanvårdade hundar, obekant landsbygd, djupt rotad rasism och kyrkokörer. My mår inte speciellt bra av det. Alls. Och väljer att inte säga det till någon. Att bita ihop, försöka anpassa sig och le så glatt hon kan.

”Jag har börjat se mitt liv som små stenar som jag måste ta mig mellan för att hålla mig från att ramla i vattnet. Vissa stenar är bra stenar. Andra är inte lika bra utan hala och svåra att hålla balansen på. Hemma hos Mom bakom fälten vid världens ände är en sån svår och hal sten där jag måste vara just nu.”

För mig står ”Homecoming queen” länge och väger. Å ena sidan finns de klassiska ingredienserna i en underhållande highschool-berättelse: dejter och popularitetstävlingar, truckturer och milkshakes, kärleksbekymmer och hångel. Å andra sidan är det här också lite av en psykologisk thriller. Det stegrande obehaget hos My är så skickligt skildrat att jag kommer på mig själv med att bläddra med en nervös klump i magen. Hur obehagligt kommer det här bli? Hur långt tänker Moa Herngren gå?

Jag hade nog hoppats att svaret på den frågan skulle vara: Längre än så här. Under andra halvan av boken tippar Herngren över åt kärlek på highschool-spåret, och tonar ner den psykologiska thrillern. Och det är förvisso fortfarande väldigt välskrivet, men det är också himla synd. Kärlekshistorien känns varken speciellt trovärdig eller spännande i jämförelse med beskrivningen av Mys alltmer krampaktiga kamp för att hålla fasaden uppe.

Lisa Bjärbo

Och HÄR en till i Sundsvalls fina tidning!

Det är final countdown på flera fronter just nu. Mycket av min tid går också åt till att förbereda mig inför Stockholm Marathon 2013 som går av stapeln 1:a juni. Jag hade tidigare en träningsblogg som jag nu har övergett för att fokusera på denna så här kommer det alltså också bli en del träning framöver. Jag hoppas att ni vill hänga med på det också! Att skriva böcker och springa maraton har mer gemensamt än vad man kanske kan tro. Uthållighet och pannben är två viktiga bitar i båda racen. På grund av knäproblem under 1,5 år var jag tvungen att hoppa förra årets maraton och även årets har hängt i luften en lång tid. I dag sprang jag 2 mil (mitt första långpass sen jag vet inte när) för att testa knäet. Det blev två rätt tuffa mil men till min stora glädje så började knäet först att knorra lite efter cirka 15 km och höll sig på en rimlig nivå fram till slutet. Så nu har jag bestämt mig: Game on Stockholm Marathon 1:a juni! Det kommer inte att bli mitt snabbaste maraton, min målsättning är att ta mig runt. Med tanke på min träningsmängd under mitt mycket dryga rehabår så är det i sig ett högt satt mål.

Och så här nervös såg jag ut innan passet.
2013-05-19 09.23.47-2

Jag har ju börjat återuppta min ridning igen (red som tonåring) och rider ca två dagar i veckan som medryttare på världens finaste islänning. Och förutom att det är så jädrans kul så visar det sig att det är en grym rehab för mitt knä. Vem kunde tro det?! Utöver ridningen så kompletterar jag rehaben med styrka på gym.

Och här Herngen i hästmiljö som jag tror är typ den bästa terapin i världen. Jag tycker att det är otroligt rogivande för kropp och själ att hänga i stallet, mocka, mysa med hästarna och rida i skogen.
2013-05-18 12.23.43-2
2013-05-18 10.58.32-1

KARAKTÄRER

2013-05-04 14.43.11-2

Man kan säga att jag samlar på människor, upplevelser och miljöer som jag sedan använder i mina böcker. Ofta är mina karaktärer en blandning av intryck, egna tankar och känslor och personer jag har träffat. Kanske har en person i min bok ett namn hos en människa jag mött, ett utseende från en annan och en personlighet som är ett ihopkok av flera olika stycken. I det slänger jag in en massa fantasi och påhitt. När jag berättar om mitt skrivande och håller föredrag så brukar jag använda ett uttryck som jag kallar ”SLÄPP HJÄRNAN FRI!”. Det handlar helt enkelt om att våga fantisera och gå tillbaka till det där stadiet i barndomen när man inte censurerade sina drömmar och tankar. När man liksom alldeles naturligt befann sig i Alice i Underlandet-världar. Det är något som jag fått öva mig på att komma tillbaka till och när man väl vågar göra det så är det väldigt härligt, befriande och lustfyllt. Att träna på att dagdrömma och fantisera och inte begränsa sig helt enkelt. Det finns faktiskt forskning på att dagdrömmerier ökar kreativiteten så det är inte bara roligt utan bra på flera sätt. Jag brukar beskriva mina karaktärer i ett separat dokument där jag berättar för mig själv hur de ser ut, vad de gillar, var de bor, hur de är uppväxta och hur deras närmaste familj ser ut. Ibland går jag tillbaka till det där dokumentet och påminner mig själv hur jag tänkte från början. Sedan när jag börjar skriva på en bok så utvecklas mina karaktärer och jag lär känna dem under resans gång. Det är en av de saker som är så roliga med att skriva! Jag vet inte själv vilka de är helt och hållet utan de överraskar mig hela tiden. Jag har en tendens att skriva väldigt långa och omfattande karaktärsbeskrivningar som jag sedan får gå tillbaka och stryka. Men det är helt okej, det är en nödvändiga process för att jag själv ska få grepp om dem.

Jag har även en liten anteckningsbok med mig i väskan där jag skriver upp intryck som jag tänker att jag kanske vill ha med någon gång i en bok. Det kan vara alltifrån ett utseende till en gata jag aldrig varit på tidigare med hus som jag vill låta någon av mina framtida karaktärer flytta in i.

Så, mitt råd till er som vill skriva: Släpp hjärnan fri! Våga fantisera och ta ut svängarna! Dagdröm och hitta på.

Och så här såg jag ut när jag fyllde 44 år häromdagen. Man kan ju alltid drömma att man är lite yngre, hehe!
2013-05-01 17.29.15

I övrigt hejade jag på alla som sprang Kungsholmen runt idag! Själv har jag mindre än en månad på mig till Stockholm Marathon. Mitt bråkiga knä ligger i hårdträning på gymmet för att förhoppningsvis hålla i 4,2 mil den 1 juni 2013.
2013-05-04 11.49.34-1